Det är den sista dagen jag behöver finnas, och den enda jag inte kommer minnas.
Längst fram i kön och nu förstår jag att levande är detsamma som döende.
Jag ser och känner fallande snö från ett svndlande djup ovan mig - ett svarens universum.
Mina tankar är knappast sammanhängande, men detta till trots är jag i något jävla sammanhang ogreppbart deltagande?
Jag önskar jag vore ett väsen av snö. Jag fantiserar om att jag skulle gömma mig i snödrivorna och dra in förbivandrande människor och kyla dem med min köld tills de stillnat och släppt sista värmen från deras kropp.
I mitt varmsvärmande känsloliv utan en omfamnande värld känner jag mig som ett tänt värmelijus, placerat i en skog i Sveriges (just nu) kallaste plats.
Jag gör ingen skillnad, men jag är känslosam - tills jag har brunnit ut.
Jag åker bort från det mesta som är ert allt till mitt kanske något som är ert ingenting.
En stunds ihågkommenhet är vad mitt levnadsdiplom kommer visa.
Tänk ändå hur mitt hjärta orkar slå när min hjärna ifrågasätter detta oscriösa liv.
Kan ingen rycka ner mig från den snara jag hängst i så länge?
Ni måste få se att jag fortfarande lever!
Se då det rep som vuxit in min hals och blivit ett med mig.
I alla fall döden känner sympati!
Lat obducenten rondella mig öppen, bara för att chockas av hjärnimitationen likmaskarna gjort.
Antingen jag är vit som renaste oskuldsfullsnön, eller svart
Som det mättade mörker under jordens djupaste havsgrav.
Min hudfärg är pastell.
Mitt leende är tics.
Mitt skratt är den asexuelles orgasm.
Är du mest räd för mörkret runt dig eller mörkret inutti?
Eller kanske den del av mörkret du stlutligen kommer att bli?
Ravenlord - 2009 - 12 - 13