Det var en gång en flicka som hette Josefin
Josefin-fin-fin, Jose-Jose-Josefin
Den enda skatt hon ägde, det var en symaskin
Symaskin-skin-skin, syma-ma-ma-ma-maskin
Hon hade och en fästman som hette Jonatan
Jona-tan-tan-tan, Jona-Jona-Jonatan
Och han var inte fager, men hon var likadan
Likadan-dan-dan, lika-lika-likadan
Han ägade en skuta, som uppå böljan for
Böljan for for for, uppå blåa böljan for
Den hade han fått ärva utav sin gamla mor
Gamla mor mor mor, gamla mormors mormors mor
Han skrivade ett brev till sin kära Josefin
Josefin-fin-fin, Jose-Jose-Josefin
Och bjöd 'na upp på skutan med hennes symaskin
Symaskin-skin-skin, syma-ma-ma-ma-maskin
Och när de hade seglat uppå den blåa sjö
Blåa sjö sjö sjö, blåa blåa blåa sjö
De stötte mot en klippa invid den gröna ö
Gröna ö ö ö, gröna gröna gröna ö
Och Jonatan han sade: "Jag tror vi sitter fast"
Sitter fast fast fast, sitter sitter sitter fast
Jag tror vi måste slänga en del av vår ballast
Vår ballast-last-last, vår ba-la-la-la-la-last
Så slängde han ballasten och det var symaskin'
Symaskin-skin-skin, syma-ma-ma-ma-maskin
Och efter den så slängde han sin kära Josefin
Josefin-fin-fin, Jose-Jose-Josefin