Jag hade finnar och fjun Rätt många år sen idag Så full av övermod och livslust Och hörde inte vad farsan sa Jag var som han Precis som han var då Men att han hade var't ung Var nåt jag inte kunde förstå Men nu plötsligt förstår jag Vad han menade då Jag gråter när jag ser påtända barn Och den väg som dom ska tvingas gå Nu plötsligt förstår jag Hur svårt det kan va' Jag lyssnade aldrig själv på vad farsan sa Nu är jag gammal och klok Ja, tro't den som vill Nå't som livet har härjat vilt med Har blivit en ärrad och ödmjuk man Jag ser mina barn På hal och tunn is Bara ett brännt barn skyr elden, så är det Så därför blir det repris på repris Och nu plötsligt förstår jag... Jag skäller och svär För ibland blir jag rädd Så rädd att jag till och med glömmer Att visa kärlek och respekt Att se barnen slå sig Gör ont i mitt bröst Men ett barn som inte slår sig Får heller aldrig någon tröst Och nu plötsligt förstår jag...