Polisman Duncan Brady kunde inte komma ihåg Om han började i kåren -70 eller 72. Det kändes som om åren hade börjat flyta ihop, Och det var längese'n han tyckte att han fick nå't vettigt gjort. Han satt i sin patrullbil och muttra' för sig själv: "Jag borde slutat för längese'n." Tju'fem är på Manhatten, först till fots och se'n i bil, Var som en ändlös vandring i en tunna full med skit. Han kände inte längre någon glädje i sitt jobb, För hur polisen än försökte så gick brottsligheten opp. Han stanna' sin patrullbil och tänkte för sej själv: "Vi har förlorat för längese'n." Polisman Duncan Brady tog en kaffe på det fik Där han fikat varje kväll i tjänst i drygt halva sitt liv. Han segla' mot negressen bakom disken, där hon stod Och sköljde glas och koppar som hon alltid hade gjort. Han tänkte: "Hon har aldrig nån'sin haft en ledig kväll; Hon borde slutat för längese'n." Han titta' ut mot gatan, och den drägg som levde där. Hit vallfärdade dom som måste stilla nå't begär. Det stod langare och hallickar och horor 'verallt, Och i rännstenen låg alkisar och trashankar som svalt. Han tänkte: "42: a Gatan är ett jävla träsk. Dom borde sprängt den för längese'n." Duncan Brady hade hustru och en son på nitton år. Hans fru hade en älskare som hon träffa' då och då. Men der rörde inte Brady, han var less på kärringen För hon tjatade från det hon vakna' upp på morgonen. Han skakade på huvudet och viska' för sej själv: "Jag borde skilt mej för längese'n." För Brady var hans ende som en främling i hans liv. Så blir det när man inte hinner ge sin unge tid. Om den ene gör till jobbet när den andre går i säng Så ser man först i efterhand hur tiden far iväg. Han knäppte uniformsjackan och sucka' för sej själv: "Han gled ifrån mej för längese'n." Duncan Brady reste sej försiktigt för sin onda rygg, Och knalla' in på muggen för att lätta på sitt tryck. Men just som han var färdig så hörde han ett skrik Från baren, och ett ljud som om nå'n krossade porslin. Han lösgjorde revolvern och väste för sej själv: "Här borde hänt nå't för längese'n." I baren stod två ynglingar i mask och grova skor; På golvet kröp negressen runt i pölar av sitt blod. Den längre utav rånarna fick syn på Brady först, Så han höjde sin pistol och siktade mot snutens bröst. Men Brady sköt direkt, och sedan sköt han om igen; Han hade lärt sej för länge se'n. När ambulanserna kom fram till fiket var allting försent; Två vita unga män och en negress fanns inte mer. Och snart var baren fylld av journalister och polis, Men Brady ville inte säja nå't om tragedin. Han satt i sin patrullbil och muttra' för sig själv; "Jag borde slutat för längese'n." För vad ingen annan visste var att Bradys egen grabb Var en av dom som dödes bakom rånarmaskerna. Han såg det när man hade dragit av dom huvorna, Och befälet fråga' Brady om han kände mördarna. Då nickade han sorgset mot den ene ynglingen: "Han var en jag kände för längese'n."