Klockan gick mot fem o det regna lite grann
Snart skulle natten bli till dag
Vi satt där vid elden o prata med varann,
Erik Johan Andersson o jag
Dimman kröp sakta iväg över sjön
O storlommen ropa nånstans
Jag såg i Eriks drömmande blick
Hur lågorna trådde sin dans
Ja ändå, sa han, fast vi har det bra
O trivs ganska fint där vi bor,
ändå, ska du veta så ångrar jag
O förbannar att man var så dum o for
Men man hade ju ingenting att välja på
O man tänkte bara stanna några år
Du vet hur det blir, sen blir det aldrig av
O det blir svårare för varje år som går
Det är här man känner vart stigarna går
Man vet vem som är släkt med vem
Det är här man vet var gäddorna står
Det är hit man kommer när man kommer hem, du vet,
Ja det är hit man kommer när man kommer hem
Då, när vi for var ju ungarna små
Ja Kristoffer skulle fylla tre,
O Kajsa hon hade inte ens börjat gå
Den hösten vi flyttade dit ner
Nu har ju dom hunnit växa så pass
Att dom hunnit rota sig där
Så nu får man tvinga dom med sig varje år
Ja du vet vilket helvete det är
O man tycker det var nyss som man gick här o bar
Hässjevirke när farsgubben slog
Vem vet nu hur ofta det blir att man far
Hitopp nu sen även morsan dog
Hur det än blir så ska gudarna veta
Att det finns inga bojor eller band
Som kan hindra mina tankar att färdas norrut
På våren, som en flygande and
Tjärveden sprakade, knastrade o brann
Det doftade av kaffe, skog o rök
Vi satt där vi elden o teg med varann
O någonstans i öster gol en gök
Det gick en stilla krusning över sjön
Natten hade åter blivit dag
Det var den första dagen i resten av vårt liv
Det var Erik Johan Andersson o jag