En gång när jag gick vägen fram då mötade jag hin onde För upp sudidu suridn sei, då mötade jag hin onde Og fan sa får jag själen din så kunde du fånga mitt bälte För upp sudidu suridn sei, så kunde du fånga mitt bälte Så jag gav fan själen min och fångade så hans bälte För upp sudidu suridn sei, och fångade så hans bälte Det var en söndagsmorgonstund jag skulle till kyrkan rida För upp sudidu suridn sei, jag skulle till kyrkan rida Då satt jag på mig bältet mitt det glimma som solen vida För upp sudidu suridn sei, det glimma som solen vida Ånär jag kom i kyrkan in där voro båd gamla och unga För upp sudidu suridn sei, där voro båd gamla och unga Å när de bältet mitt fick se dom glömde bort läsa å sjunga För upp sudidu suridn sei, dom glömde bort läsa å sjunga Prästen stod för altardisk han skulle på knäna falla För upp sudidu suridn sei, han skulle på knäna falla Men när han bältet mitt fick se, han glömde bort Gud och alla För upp sudidu suridn sei, han glömde bort Gud och alla De var en måndagsmorgonstund jag kom i så galna tankar För upp sudidu suridn sei, jag kom i så galna tankar Då bytte jag bort bältet mitt emot et par slarviga vantar För upp sudidu suridn sei, emot et par slarviga vantar