Jag lever i gudsfruktan med nöje till min död
Men ett är som kväljer mitt hjärta
En annan har bedraigt min kära fästemö
Det må jag beklaga med smärta
Men aldrigt i världen jag har sådant tänkt
Att en så stark kärlek skall bliva bortvänd
Där över jag månd mig beklaga
Jag haver ingen kärare allt uppå denna jord
Är vännen som jag haver i mitt sinne
Mitt hjärta är bebundet allt med en sorg så stor
Och därför mina tårar rinner
För dig min lilla vän som jag haver i mitt sinn
Jag önskar av allt hjärta att du skull bliva min
Men kanske är jag allt för ringa
Nog vet jag att du kunde dig en rikare få
Ja här uti världen att leta
Ock mången kan väl söka efter rikedomar stor
Men kunna finna den som sig förtreta
Ja gud han giver mig min lilla skärda del
En kan väl inte klaga och inte finna fel
Om du ville människa heta