Bilens strålkastare lyser på parkeringsdäcket
Jag ser en ledig ruta
Men där ligger det en flicka
På en skumgummimadrass
Hennes ögon fångar mina
När hon kastar av sig täcket
Hennes ögon är så svarta
Hennes läppar är så mjuka
Men hennes röst är så hård och vass
Hon ropar åt mig: "Stanna!
Stig ur bilen så får vi snacka
Det är så svart att sova"
Och plötsligt minns jag tidligt
Att jag sett henne förut
I finlandsbåtens cafeteria
Bakom en starköl och en macka
Hon var på väg till Sverige
Hon kom från norra Finland
Där alla jobben tagit slut
Nu talar hon med mig om hur det är i Österbotten
Om Lapplands sommarnätter
Och när hon minns så låter
Det så varmt om hennes röst
Men det var trångt och mörkt i ettan
Här som låg på nedre botten
Så hon flytta till sin P-plats
För rövinet och teven skänkte henne ingen tröst
Nu har hon sålt allting hon ägde
Och lånat ut sin våning
Här på däcket ser hon himlen
Här är hon inte fången, ingen kan fånga henne mer
Och därför möts vi denna natt i
En sorts kärleksfull förvåning
Hon tar min hand i sin hand
Vi sätter oss på täcket och så lägger vi oss ner
Och fastän måne och stjärnor har fyllts igen
Av vårnattens mörklblåa bläck
Så var det faktiskt mycket mycket längesen
Jag såg så klart och var så helt utan skräck
Ja, det är inte särskillt ofta man träffar en vän
På en madrass, på ett parkeringsdäck
När måne och stjärnor har fyllts igen
Av vårnattens mörkblåa bläck
Ja, fastän måne och stjärnor har fyllts igen
Av vårnattens mörkblåa bläck
Så var det faktiskt mycket mycket mycket längesen
Jag såg så klart och var så helt utan skräck
Ja, det är inte särskillt ofta man träffar en vän
På en madrass, på ett parkeringsdäck
När måne och stjärnor har fyllts igen
Av vårnattens mörkblåa bläck