I rummets kvava dunkel lyser svagt cigarrens glöd.
Den fete mumlar när han torkat svetten ur sin panna;
"I Sverige råder nuförtiden inte någon nöd."
"Jag minns min barndom när i veckor jag var utan bröd,
Och grät när mor berättade om öknen full av manna."
I rummets kvava dunkel lyser svagt cigarrens glöd.
"På 30-talet var jag agitator, ung och röd.
Och striderna var hårda då, och flickorna var granna.
I Sverige råder nuförtiden inte någon nöd."
"Jag tycker vi ska visa vördnad för vårt överflöd."
Han tystnar rörd, och drar ett tankfullt bloss på sin Havanna.
I rummets kvava dunkel lyser svagt cigarrens glöd.
Han ropar upprörd nu: "Jag vet att vi har folkets stöd!
Tack vare oss, har överflödet kommit för att stanna!
I Sverige råder nuförtiden inte någon nöd."
Det går liksom en skälvning genom kroppen, han är död.
Han dog av hjärtinfarkt, hör änglar sjunger Hosianna.
I rummets kvava dunkel lyser svagt cigarrens glöd.
I Sverige råder nuförtiden inte någon nöd.