Det flög en fjäril in i mitt rum;
Och sade "Peace"! och bad en bön.
Den fladdrade omkring helt dum;
Och sade "Be happy!" Känn dig skön!
Visst var den vacker som sommarsång;
Men fjär'lar dör fort, och vintern blir lång!
Den inre vägen för till frid;
Och jaget är blott ytlighet.
Men vägen byggs visst om för strid,
När "ytligheten" får förtret.
Vi tror att allt är illusion;
Men illusionen är nog tron!
Tillsammanspartyn med brass och öl:
Vi utvidgar vår existens.
Fast vi har glömt allt U-landsgnöl:
Vi har ju vår gemenskapsgräns.
Och är vi många, så är det fest.
(Men är man två, så är det bäst.)
Och Sartre har sagt att ensamhet är
En sann gemenskapsnegation.
Och Schopenhauer faktiskt svär
Att den är viljans konkretion.
Man vad den än är, så tycks det mej
Tillsammanssnack, det hjälper ej!
På kollektivet blir man mätt:
Vi käkar gräs och bakar bröd;
Och mediterar, ser allt som ett,
(Fast då är mången indier redan död.)
Men hur vi gemenskapar är det tji:
Du och du är ni och jag är jag och inte vi!