Jag är av maktens gamla ätt;
Och makt är alltid rätt;
Och jag blir aldrig mätt.
Ser, jag ser på världen att
Som jag är störst, bör jag ha först.
Jag är av Mammons art, och smart.
Hur blodsguld klingar rart.
Och det är mitt, så klart.
Ser, jag ser på världen att
Som ni är flest, bör jag ha mest.
Jag är en liten prästason;
Och allting är ett lån,
Nånstans däruppifrån.
Ser, jag ser på världen att
Det flyter blod, men Gud är god.
Jag är en liten optimist;
Och livet är nåt visst;
Och allting går till sist.
Ser, jag ser på världen att
Allt går nog väl, fast allt går fel.
Jag är en liten pessimist;
Och livet är en brist;
Och allt är ganska trist.
Ser, jag ser på världen och
Hur upp ett tag, nu sjunger jag:
Och klockors gång mot undergång;
Och klockor går, fast vi står still;
Och mänskosång blir en svanesång;
Och det är *vi*, som spelar till!
Men låt oss gå vårt eget håll;
Och strunta blankt i maktens ord;
Ty fast vi står under maktens koll,
Vi *tillhör* blott vår egen jord!
Jag utgör herrfru Svensson, jag.
Jag har min arbetsdag;
Och någon gång samlag.
Ser, jag ser ej nån värld ty
När proppen gick, sa TV:n klick.
Jag är nog fröken Svensson jag;
Och jag är till behag,
Fast hjärtan är rätt svag.
Ser, jag ser ej nån värld ty
När chansen fanns, var jag på dans.
Jag är visst Svenssons svenssonson.
Jag spisar grammofon
Och motorcykeldån.
Ser, jag ser ej nån värld - alls! - ty
När folk blev mull, var jag bra full.
Jag är en karusellplanet
Av egoism, dumhet
Och ren absurditet.
Ser, jag ser ej nån värld ty
Att jag ser *mej*, det *tror* jag ej!
Så jag är ännu pessimist;
Och jag får rätt, till sist:
Allting blir ganska trist.
Men för att ej få stryk, så
Så sjunger jag om friska tag:
Och blunda är, att slå till reträtt;
Och se tillbaks gick aldrig bra;
Och titta framåt, är inte lätt;
Men det är ändå dit vi ska!
Och dirigentens orkester är vi;
Och när han slår med taktpinnen,
Säg, att hans sång är disharmoni:
Vi spelar inte längre den!