Man borde inte sova när natten faller på Ty tänk då tindrar stjärnorna, högt uppe i det blå Det är så tyst och stilla, att sova vore illa Jag vandrar mina vägar över äng och genom skog Och stjärnorna de följa mig, så sällskap har jag nog Det sägs de äro tusen mil och ändå mer från oss Än brinna de med stadigt sken, än flamma de som bloss Som silver och kristaller, nu deras skimmer faller Och en och annan flammar till, när hon har brunnit ut Så faller hon och är det som en strimma rök till slut Man kan väl aldrig drömma så skönt och underbart Som själva natten ter sig, när de stjärnor lyser klart Det är som om det hördes ett silverspel som rördes Man borde inte sova, när som natten faller på Man borde se på stjärnorna, man borde vara två