Jag var nöjd och alltid mig själv till behag
Och jag trodde mig visst inte dum
Tills på Brooklandsvägen jag mötte en dag
En ungmö, som gjorde mig stum
Lågt ned, lågt ned
Där små lyktor gå ut och gå in
I ungmör, jag glömt eder alla för en
Och hon kan aldrig bli min!
Det var mitt i en doftande juninatt
Och österut åskan gick
Och jag ansiktet såg, fast ljuset var matt
Och det var blott ett ögonblick
Lågt ned, lågt ned
Där små lyktor gå ut och gå in
I ungmör, jag glömt eder alla för en
Och hon kan aldrig bli min!
Hon såg på mig och log men teg
Hon log och strax försvann
Men ack, då gick min frid sin väg
Och min glädjes ström förrann
Lågt ned, lågt ned
Där små lyktor gå ut och gå in
I ungmör, jag glömt eder alla för en
Och hon kan aldrig bli min!
Så ringen ej till aftonbön
I Brooklands klockor, där
I ringen Goodman upp ur sjön
Förrän jag på nytt blir kär
Lågt ned, lågt ned
Där små lyktor gå ut och gå in
I ungmör, jag glömt eder alla för en
Och hon kan aldrig bli min!
Väl Goodmans gård är havets sand
Sen många tusen år
Men den skall bli till åkerland
Förrän jag en hustru får
Lågt ned, lågt ned
Där små lyktor gå ut och gå in
I ungmör, jag glömt eder alla för en
Och hon kan aldrig bli min!
Kring Fairfields kyrka vattnet står
Ren nu i tidig höst
Men förrän hon på högland står
Skall ingen ge mig tröst
Lågt ned, lågt ned
Där små lyktor gå ut och gå in
I ungmör, jag glömt eder alla för en
Och hon kan aldrig bli min!
Ack låt mig gå till Brookland blott
Då åter åskan går
Ty där hon en gång lett så gott
Hon kanske åter står
Lågt ned, lågt ned
Där små lyktor gå ut och gå in
I ungmör, jag glömt eder alla för en
Och hon kan aldrig bli min!