Per Ols Per Erik Han gick i gröna lunden Och tårar, tårar runno På hans bleka kind, Och månen sken så blank På himlarunden Och blana dallrade i östanvind. Per Ols Per Erik Satte sej på hällen Och hörde uppå skogens sorgesus, Och det var höst, Och det var sent på kvällen Och vänligt lyste alla stjärnors ljus. Han bar en sorgesorg I tankar sina, Han skulle dränka sej i Vaina sjö, (Vaina sjö) För dä va slut mä han Och Mattssons Mina Så nu var bäst Att bikta sej och dö. Per Ols Per Erik Geck till Vainastranden Me fickan full av spik å skrot å sten, Och säv och näckros Dom gungade kring landen I vågor, vita uti månens sken. Per Ols Per Erik Tog ett hopp i kvällen, Så vattnet sprutade I selverglans Och skånkarna stog rakt mot himlapellen å vassen vaggade i böljedans. Per Ols Per Erik Han flöt opp ve näset, När höstens snö I svarta vatten smalt, Då låg han nöjd å gungade i gräset Och låtsade ej om att det ble kallt. Men de va längesen Då detta hände, Och nu ä Mina gift å stinn å röd. Per Ols Per Erik Nog i graven vände, Om han feck skåda den, Som vart hans död Och han har bäst I alla fall i mullen, Så tycker Mina Och så tänker jag. Han sover sorglös Under ogräskullen, Och han står opp På domens stora dag. (SUICIDE)