Jag tog ett tåg genom vinter och vår På Västra stambanans plikttrogna spår Där rallarnas grusbädd har hundra års vidd Västgötaljungen vissnar aldrig Solen gick ned över slätter och hed Och vallarna böjde dit vindarna vred Från kvarnen och skörden till en vindkraftsrigg Västgötaljungen vissnar aldrig Soldater på led bakom bommar och vred Bland pansar som vittrat utav åren av fred Ja freden är slutet för lansar och vigg Men västgötaljungen vissnar aldrig Kvällen blev mörk och man låste sin dörr I en bruksort som somnat till dikter från förr Över Västgötaslätt drar järnvägen fram Och dess hemlighet vilar på makadam Men jag såg genom rutan från snabbtågets bar Där spåren slutar finns nästa resa kvar Och vart det än slutar och vart jag än ska Så länge tågen rullar ska jag finnas kvar Om tågen rullar ska jag finnas kvar Längs stambanans grusbädd står jag ständig Västgötaljungen vissnar aldrig