Jag tar ett steg bort från min ego-värld Krossar spegeln med ett slag En trivsam, skön och snäll idyll Blir ett våldsamt obehag Ett fönster å en eld, en vit eller bäcksvart portal Mitt mönster bryts itu när jag tvingas till ett eget val I mitt slott är jag min egen värld Där dricks vin i silverkopp Jag är mitt kungarikes egen hök Från tornets högsta topp å jag ser ner när jag brinner, å jag ber att få stanna kvar Ty mitt liv har en gråton, å jag stapplar runt i mörkret efter svar Så jag klättrar upp i slottets högsta torn, Där axlar jag mina drömmar likt åkern sitt korn Jag går mot horisontens vaga sken, Trots min styrka är jag allt för klen Men idyllen krossas med ett slag När dörren till min själ slås upp Jag borstar bort mitt välbehag, å jag flämtar efter luft För det är mitt, inte ditt, å mitt ego roffar åt sig allt Slår mig blodig å försvarar mig, Så stor, så tyst, så isande kall Så jag klättrar upp i slottets högsta torn, Där axlar jag mina drömmar likt åkern sitt korn Jag går mot horisontens vaga sken, Trots min styrka är jag allt för klen Jag är trött på att vara hatad här, Jag är trött på allt hyckleri Vill bli älskad varmt i fridfull idyll Inte som i den värld vi lever i För här är kallt, här är tyst, här är livet som ett laddat gevär Men jag tar, å jag gör, det bästa av det liv vi lever här Så jag klättrar upp i slottets högsta torn, Där axlar jag mina drömmar likt åkern sitt korn Jag går mot horisontens vaga sken, Trots min styrka är jag allt för klen