Lövskogen kring älvsfåran Rymmer inga konstigheter När snösvärmarna frysit bort Den sista resten av medkänsla Blickar man inåt Försöker låta bli att minnas Dalen tonar omärkligt bort Färgerna bli annorlunda De mjukt sluttande liderna Täcks av gran och tall En spindelväv av skogsbilvägar Leder ingen vart Allt är dömt att huggas ner Och fraktas bort En stämning av sorg Allvar och ensamhet Tar fast betraktaren De åldriga inbyggarna Hänger sig en efter en Tyst, stilla och sakkunnigt I de övergivna fusens takbjälkar Här har stora åthävor Inte någon hemortsrätt Inget är så mycket att orda om Så det är lika bra att vänja av sig Med att leva