Men nästa morgon innan dagen grydde Och dimman låg kring huset grå och kall Stack Knyttet ut en ängslig nos och gnydde Han hade klarat sig i alla fall Men ville hellre äta opp sin hatt Än stanna kvar i huset nästa natt Och in i dimman flydde han Snart syns han inte mer Och dörrarna står öppna Och hans lampor brinner ner Och Knyttet sörjde efteråt och tänkte, "Jag var dum När jag lät regn och mörker flytta in i mina rum" Men vem ska trösta Knyttet Med att samma dag han flytt? Blev huset fullt av nya Mycket lyckligare knytt