De såg under tystnad på varandra Ett knytt, ett skrutt, och sommarmånen sken Kanhända Knyttet inte är att klandra För att han blev så svag i sina ben Förlorad i sin blyghet sa han "Jag skriver vad jag menar" och försvann ♪ Han satte sig att skriva om sin stora ensamhet Om hemulen och om snäckan som var så vit och slät Om funderingar på havet och om hur rädd han blev Men hur han än förklarade så blev det inget brev Jag ber dig, käre lyssnare, att trösta båda två Åh, skriv ett brev från Knyttet så att Skruttet kan förstå!