Jag minns dagen än idag
Jag var fem å far å jag
Stog och köa' lugnt och stilla vid Sibylla
När en man i grönt å vitt
Sa, "Föffan, ro hit pommes frites!"
Han bar Hammarby-emblem och lukta' fylla
Å han trängde sig förbi oss
Men min pappa lät det va'
Så jag sa, "Ska inte ni slåss?"
Men då log min far och sa'
"Nej, min son, bli aldrig arg på hammarbyare
Kom ihåg att dom é folk som har det svårt
Kom ihåg att våra vitvaror é nyare
Å att deras kök é prångigare än vårt
Alla mänskor' skulle bli en sån som tränger sig förbi
Om dom tvingats leva i en lägenhet med vedspis i
Så, min son, bli aldrig arg på hammarbyare
Det é ingens fel att dom é sämre än vi"
Nu har jag en tös på fem
Å en kväll när vi gick hem
Var det fest i våran port å så pass livat
Att tre grönvit-klädda män
Stog å pissade på den
I rabatten låg min granne som dom knivat
Å min tös berördes illa, riktigt fnös av klassförakt
När jag mindes lugnt och stilla vad min pappa hade sagt
"Nej, min son, bli aldrig arg på hammarbyare
Kom ihåg att dom har bänkskivor av plast
Ingen kräver konst utav lokalrevyare
Eller att en trebent hund ska stå sitt kast
Tänk dig själv så deformerad varje mänska' måste bli
I en helt orenoverad kåk med Billy-hyllor i
Så, min son, bli aldrig arg på hammarbyare
Bättre boende så vore dom som vi"
♪
Men min dotter sa', "Men fy!"
Så jag tog tag i hennes hår
Å jag skaka' hennes huvud lite mer än pappor får
"Du ger fan i att säga 'Fy!' till hammarbyare
Du som fått en danskt designad armatur
Dom behöver ingen näsvis usch-och fy, are
Som ser ner på dom ifrån sin gyllne' bur
Ingen väljer själv att bli en hammarbyare
Det var möblerna som gjorde dom till djur