Här ser ni en stackare vars själ ni ej kan se
Han har slösat bort allt motstånd
För en handfull fagra löften kallat hedersord
Lögner och skämt
Men man hör väl bara vad man vill
Och minns vad man har känt
När jag for min väg och stack hemifrån
Var jag inte mer än grabb
Och mitt sällskap var mest främlingar
Och jag skrämdes av min kalla gråa ensamhet
Längtar bort, i från fattiga kvarter där
Livet väldigt snabbt drog ner
Det är platser som jag aldrig mer vill se
Lai-le-lai, lai-le-lai, lai-le-lai
Lai-le-lai, lai-le-lai, lai-le-lai
Lai-le-lai
Sökte bara mat och husrum
För jag frågade om jobb men ingen lyckades
Trösten var då någonting som värmde innefrån
Jag minns misär
I en tid då jag var så ensam att jag tog tillflykt där
Lai-le-lai, lai-le-lai, lai-le-lai
Lai-le-lai, lai-le-lai, lai-le-lai
Lai-le-lai
Så jag tar fram mina vinterskor
Och börjar på en väg, vägen hem
Där ej storstadsdjungelns vintrar lyckats leda mig
Leda mig vägen hem
Lai-le-lai, lai-le-lai, lai-le-lai
Lai-le-lai, lai-le-lai, lai-le-lai
Lai-le-lai
Som en kaktus i en öken
Står en ensam kämpe kvar
Och hans tankar bär på minnen
Ifrån Varje gång en handske kom och
Klippte tills han skrek ut
Av ilska och försvar
Nä nu far jag, nä nu far jag
Men en kämpe stannar kvar
Lai-le-lai, lai-le-lai, lai-le-lai
Lai-le-lai, lai-le-lai, lai-le-lai
Lai-le-lai, lai-le-lai, lai-le-lai
Lai-le-lai, lai-le-lai, lai-le-lai
Lai-le-lai, lai-le-lai, lai-le-lai
Lai-le-lai, lai-le-lai, lai-le-lai
Lai-le-lai