Regnet piskar min sargade kropp Droppe för droppe dränks min förruttnade sargade benmärg Sakta sjunker jag längre Ett nio millimeter kulhål vittnar om befrielse Skallbenet krossat Själen förs vidare Allt för långt bort i periferin ser jag min utväg Men fängslad i kedjor slavar jag vidare Hierarkins bottenskrap vandrar över mig Längre och längre ner faller mitt anlete Förpestas av skratten som cirkulerar i min hjärna Vinden skär i mig likt eggens sylvassa blad Blodet stelnar av tanken av att se dig igen Ångestfyllda dagar och nätter Kryper jag vidare Men finns inget mål Allt för långt bort i periferin ser jag min utväg Men fängslad i kedjor slavar jag vidare Hierarkins bottenskrap vandrar över mig Längre och längre ner faller mitt anlete Hör böner fader Förlös mig Ge mig mitt arv Melankoliska väsen Varför, varför Låter du mig plågas i skuggan av mig själv Sinnesförvirrade tolkningar av dina tecken Smärtsam tystnad Kyla, mörker, död Omsvep mig i våldet av hornens tecken Ruttnar sakta bort Ge mig evigt liv Allt för långt bort i periferin ser jag min utväg Men fängslad i kedjor slavar jag vidare Hör böner fader Förlös mig Ge mig mitt arv