Se modern som ammar sitt barn vid brösten,
Och ler, när det stammar med späda rösten
Ett ljud ett joller ett ord ett namn freden minsann.
Hon matar en låga på kärlekshärden
Hon formar en fråga vars svar är Världen
Hon rustar ett skepp för en fjärran hamn
Och ankrar det ängsligt ömt i sin famn.
Hon är som freden den kärleksmilda,
Hon ser det lilla det enda stora, hon vill ej förlora,
Ett joller från små läppars rand,
Det är ett bud från fjärran land...
Färdens resa blir lång och blickarna vakta sitt allt, sitt allt i Världen.
Hon är som Våren som jämt förnyar igenom åren sin sol, sina skyar.
Hon vann åt livet ett segerbyte, som hon i sin kärlek försvarar än.
Hon är den eviga freden,
Oroliga barn i hennes famn,
I hennes trygghet vi söka vår hamn,
Hon är den eviga freden.
Ni som har lyssnat till kulornas sång,
Och hjälpt förtryckta människors gång
Att kedjorna slita, genom mödor, kval under livets gång.
Ni är dröm porten för människobarnen att lysa i sorgernas vimmel,
I varje hjärta som sorgset och ensamt i tystnaden kämpar och lider.
Se modern som ammar sitt barn vid brösten,
Och ler, när det stammar med späda rösten
Ett ljud ett joller, ett ord, ett namn, freden minsann.
Ref.