Vår tid leds av fega lakejer, för osynlig makt bedriver de hor.
Av skräck inför svultna plebejer,
De lyder blint för allt falskare ord.
För penningens durkdrivna drängar, blir sorgen förfärlig och tung.
Såg folkhemmens murar de ränma, i rännsten en olärd blir kung.
Och profeter i sotsvarta rockar, skränar fabler om gudarnas gud.
Heligheten som trasfolken lockar, klädd sen länge i hycklarnas skrud.
Och himmelens dödsbleka änglar, ska sänkas i vråldjupet ner.
Möt gapet av helvetets hundar, där maror på flammorna red.
Bruket spricker i härskarnas salar, se likt råttor de flyr.
Ert arv av förtvivlan gav stormar, när morgondagen ska gry.
Bränn böcker och åldriga lagar, tänd hjärtan på folket i nord.
Bränn minnet från smärtornas dagar, bränn skamnen som omger vår jord.
Men innan allt på bålet vi bränna, vår levnads förtvivlan förtret.
När trakten av trummorna eka, genom natten går larm om ert svek.
Och profeter i sotsvarta rockar, skränar fabler om gudarnas gud.
Heligheten som trasfolken lockar, klädd sen länge i hycklarnas skrud.
Och himmelens dödsbleka änglar, ska sänkas i vråldjupet ner.
Möt gapet av helvetets hundar, där maror på flammorna red.
Bruket spricker i härskarnas salar, se likt råttor de flyr.
Ert arv av förtvivlan gav stormar, när morgondagen ska gry.
Och urtidens synder och brott, domen lagd er tid nu att sona.
Under dumhetens fana ni gått, ni bär för evigt förbannelsens krona.
Jag tror och tänker ibland, att levnadens kval blir strider.
Duckar slag från hämnarens hand, som med järnklor framtid river.
Och himmelens dödsbleka änglar, ska sänkas i vråldjupet ner.
Möt gapet av helvetets hundar, där maror på flammorna red.
Bruket spricker i härskarnas salar, se likt råttor de flyr.
Ert arv av förtvivlan gav stormar, när morgondagen ska gry.
När morgondagen ska gry.