Septemberluften så lätt och andas
Den mörka själen har satts fri
Allt slets isär när vi förändras
Begravt och glömt det som var vi
När solen spränger morgondimman
Nordanvinden piskar i
Två frusna hjärtan så sakta tinar
Den själlösas myteri
Så tomma ögon försakar tiden
Den sista dagen satt frö om framtid
Att möta en varmare vår
När rösten tystnar fast jag trodde jag hörde
Ser bara ryggar som går
Låt skuggor falla nu till marken
Inget läker öppna sår
Det jag fick och det som föll
Allt för många nu försvunna år
Slipad kniv inväntar striden
När gick vi vilse i kvalmiga nätter
Hör klockan räknar slag
Snart ringer det ut för döda själar
Ej värt rädda det som finns kvar
Under månen nu jag strövar
Höstens kväll så kall och klar
När gömda sånger väcks ur dvalan
Kedjor sprängs ett ok som var
Minnen bleknar där i vinden
Ur skärselds flammor nu stiger renad
Klar blick från högt kastell
Ur sin grav vaknar väsen
Bryter fram där ur sin cell
Kommer aldrig mer att falla
Falla ned i vanans tvång
Er krans av stjärnor tänder skyar
Nu ekar rena hjärtats sång
Den sista tåren saltar kinden