En novembernatt när stormen bröt lös
Bankade det på dörren hos bonden Per
Vem kan det vara? sa hustrun och rös
Tänk om rövarna är här
Men där stod en man i en kappa grå
Smutsig och trött i stormen som tjöt
Du är främling sa Per, men kom in ändå
Och värm dig, du är ju blöt
En främling jag är, sanna dina ord
Och en man som du aldrig har mött
Men om något ska kastas från ert dukade bord
Tar jag tacksamt emot för jag är hungrig och trött
Barnen stod tryckta tätt intill sin mor
Och blickarna for mellan mannen och far
Men Per bara log och sa kom och slå er ned
Om det duger med barkbröd
Det är allt som vi har
Och när mannen var mätt och han tackat sin värd
Satt han tyst vid sin skål som var tömd
Ur sin kappa tog han fram en liten, liten sak
Som han förr hållit gömd
Och Per glodde häpet på gråkappans fat
När han såg på vad där nu fanns
Där låg det och blänkte en gulddukat
Som strålade i all sin glans
Min herre, sa Per, jag kan ej ta emot
Sådan skatt om ni så var min bror
Men gråkappan sa:
Det var inget min vän. Jag äger mer än du tror
Din gryta var knapp. Du har gjort vad du kan
Jag fick vad du hade och sorgen känns tung
Att jag inte tog med mer guld till den man
Som just mättat sin egen kung