I ett annat multiversum är vi fortfarande kvar På marken mellan växterna på ängen Mellan lupinerna på kullen där vi satt Vallmoblommorna som sträckte sig mot evigheten Det låg en husgrund lite längre bort Vi talade med andarna som bott där Så många hundra år av kunskap Jag kisade mot solen som en mullvad Och jag såg himlen som jag aldrig sett den Molnen slingrade sig som sockervadd Med världen kring mitt huvud som en blomsterkrans Like bitterljuvt som pomerans Och du kysste mig på munnen Det smakade solljus eller saltlakrits Som att blunda medan man flyter på rygg Vinden rörde vid oss lättsamt men ändå allvarligt Jag minns hur staden hade växt Som att jag plötsligt kunde andas mellan tegelhusen Som att dom inte längre kvävde mig Samma kväll när vi vandrade i det sena ljuset ... Även floden har ett namn Precis som skogen som försvann ...