Det här är en sång, en blomma. Det här är en hälsning till dom fromma. Dom som inte jagar guldet och äran, Dom som ser lyckan i det dom har nära. Dom som kan leva en dag i sänder Utan oljade tungor och blodiga händer. Dom som inte alltid letar spänningen i natten, Dom som kan leva på bara luft och vatten. Det här är en fanfar För dom som verkligen har nånting kvar. Det här är en sång, en blomma Till dom som inte är så tomma. Dom som aldrig patrullerar Gamla Stan Eller snortar i sej drömmar runt Stureplan. Dom som inte alltid sneglar över dom som har mera. Dom som sätter barn till världen Och får dom att fungera. Dom som inte vill vara en av ringarna på vattnet, Som kan leva under ytan och tycka det är vackert. Det här är en fanfar För dom som verkligen har nånting kvar. Det här är en sång, en blomma Det här är en hälsning till dom fromma. Dom som kan bygga och bygga och bygga Och resa sej med solen och känna sej trygga, Som inte schackrar och dealar i en blåfrusen ström. Där varje handslag är ett vapen Och varje andetag en lögn. Dom som inte vill vara en av ringarna på vattnet, Som kan leva under ytan och tycka det är vackert. Det här är en fanfar För dom som verkligen har nånting kvar. Det här är en fanfar För dom som verkligen har nånting kvar. Det här är en fanfar För dom som verkligen har nånting kvar.