Tidigt en morgon, alldeles innan solen går upp Hon tar sig till flygfältet utanför stan Som legat öde i år och dar Och hon tar av sig jackan Lägger ifrån sig allting hon har Och det ljusnar i öster, hon ryser, hon darrar Av kylan som dröjer sig kvar Hon börjar springa mot ljuset, Hon springer mot ljuset så fort som hon kan Sträcker armarna ut, rakt ut från sin kropp I samma minut som solen går upp Och det känns som hon lättar, det känns som hon lättar Det känns som om vinden bär upp hennes ben Och ingenting är väl så vackert Som en fågel som lyfter i gryningens sken Hon ser sina fingrar, hur de skär genom diset Och det verkar som armarna bär Fast det skakar av vindar, är så turbulent Så lyfter hon upp mot en renare sfär Lyfter upp över fälten, upp över tuppen på kyrktornets tak Upp över kaoset och smutsen och röran, hit kommer hon aldrig tillbaks Hon ser rapsen som blommar, Hon ser fåren som betar, och rådjur på fälten, långt nedanför Hon känner doften av sundet, och länder bortom Bortom allt brus, bortom horisonten Hon skär genom luften, hon skär genom tiden Hon är som en ängel, hon är som en sol Och jag hör henne inte och jag kan inte se Men jag vet att hon sjunger, hon sjunger i gryningens sken