När jag var liten och natten föll över min bädd
Jag vågan'te somna, skulle jag vakna igen?
Nätter fyllda av fasor, jag var fruktansvärt rädd
Jag vill aldrig, aldrig bli så rädd igen
Men inget är värre än verkligheten
När den smyger sig nära inpå
Hat och våld är på riktigt och jävligare än så
Jag är rädd för marscherande kängor och skallande rop
Rädda småpojkar som samlas i gäng och suddas ut till en hop
Jag är rädd för dom stora, rädd när dom bråkar och slåss
Jag är rädd när jag hör att dom säger: du är inte som oss
Vid en insjö nånstans här i Sverige miste solen sin glöd
Svarta slöjor, poliser, där låg folkhemstanken död
Gud borde dragit i bromsen, hejdat världsalltets gång
Klockorna ringa, fåglarna tysta sin sång
Nu är det dags att vi vaknar kliver uppur vår törnrosasömn
För man mördar våra kamrater medan vi lever kvar i en dröm
Jag är rädd för marscherande kängor...
För oss barn av de stolta projekten vi som aldrig haft krig
Sagan är över, oskuldens tid är förbi
Den är borta som pojken vid sjön, han kommer aldrig tillbaks
Luften darrar av oro, av hot och av hat
Vädra ut, öppna upp alla fönster
Sluta låtsas som om ingenting hänt
Sånt där finns väl bara hos andra
Det är här hos oss som nånting har hänt
Jag är rädd för marscherande kängor och skallande rop
Rädda småpojkar som samlas i gäng och suddas ut till en hop
Jag är rädd för dom stora, rädd när dom bråkar och slåss
Jag är rädd när jag hör att dom säger: du är inte som oss
Vid en insjö nånstans här i Sverige miste solen sin glöd
Svarta slöjor, poliser, där låg folkhemstanken död
Gud borde dragit i bromsen, hejdat världsalltets gång
Klockorna ringa, fåglarna tysta sin sång
Nu är det dags att vi vaknar kliver uppur vår törnrosasömn
För man mördar våra kamrater medan vi lever kvar i en dröm
Jag är rädd för marscherande kängor...
Stålskodda kängor ger makt för kroppen är mjuk
Att den starke har rätt den tanken gör mig sjuk
Slå in skallen på fienden, svartskalle, jude och bög
Jag sparka mot skallen, inte trodde jag att han skulle dö
Snart täcks jorden av mörker ett urtida ingenmansland
Där står vi till sist i skogen vid sommarens strand
Bakom mina ord lurar fasan
Och sorg över han som försvann
Du, som borde varit hans bror och kamrat: Fienden var aldrig han
Jag är rädd för marscherande kängor och skallande rop
Rädda småpojkar som samlas i gäng och suddas ut till en hop
Jag är rädd för dom stora, rädd när dom bråkar och slåss
Jag är rädd när jag hör att dom säger: du är inte som oss
Vid en insjö nånstans här i Sverige miste solen sin glöd
Svarta slöjor, poliser, där låg folkhemstanken död
Gud borde dragit i bromsen, hejdat världsalltets gång
Klockorna ringa, fåglarna tysta sin sång
Nu är det dags att vi vaknar kliver uppur vår törnrosasömn
För man mördar våra kamrater medan vi lever kvar i en dröm
Jag är rädd för marscherande kängor...