Nu har jag flera lärda skrifter läst som handlar om naturen Och kommit fram till det att människan är specifik. Det som en människa gör till till något särskilt är förvisst kulturen Det finns bland andra skapta varelser ej någon slik. Ty bland de varelser som saknar själar och lever livet i okunnighet Som stirrar dumt och andras in med gälar finns inte alls nån mänsklighet. Bland djuren härskar måttlös anarki och alla stjäl som skator Dom har ett dumt och oklokt sätt att lösa ett problem. Men människan konsulterar tvärtemot en duktig psykiater För att få bot för sina allergier och eksem. När älgfar kutar planlöst kring i skogen och tugger i sig utav löv och barr Styr människopappan sina steg mot krogen att bättra på sin magkatarr. Från det att människan var någonting som gick på alla fyra Har hon nu långsamt rest sig opp och går omkring på två. Så att hon snappt kan kila in till sig och leva som en myra I hus som tyckes upp till herren gud i himlen nå. Men djur är faktiske ena jävla klantar som jämt och samt gör bort sig överallt Och inte har dom vett att bära vantar när det om vintern blåser kallt. I stallet kossor brukar stå och glo idisslande på säden Dom vänder åter samma gamla tugga ut och in. Blott till det yttre liknar detta våra riksdagssammanträden Där man om allmän egennytta ivrigt lägger vinn. Visst är det fred som präglar militären när som till tänderna vill rusta opp Visst är det fredens bild man får av hären av framtid kärlek tro och hopp. Visst är det själens blyga sympati ej djurisk lust som drager När man mot fnaskkvarteren någon gång sin kosa styr. Visst är det män från gamla kulturella fina samhällslager Som trycker piff och puff och paff och liknande lektyr. Men bland de varelser som saknar själar och lever livet i okunnighet Som stirrar dumt och andras in med gälar finns inte alls nån mänsklighet.