Vid en eld på flodens bädd Satt en fé på vakt Hos en best som blivit rädd För sitt hjärtas takt Natten var en vacker sång Som dog ut på samma gång Tuppen gol i flyktens språng Mot ett förlovat land Alltjämt lyste solen klart Från idyllens fond Mot en värld så ofattbart Full av missförstånd Alltjämt fanns ett frö att gro Och en vän att anförtro Drömmen om att en gång bo I ett förlovat land Besten såg på fén som sa: ”Gå och ta vad du vill ha Utan att bli blint burdus Bara herre i ditt hus Och du ska få se ditt frö Stå i blom i rätt miljö Och få komma hem och dö I ett förlovat land” Besten såg på fén som sa: ”Ge av det du själv vill ha Utan att bli blint burdus Utan att bli för diffus Och du ska få se ditt frö Stå i blom i rätt miljö Och få komma hem och dö I ett förlovat land” Hösten kom där hon och han Suttit hand i hand Och mystikens makt försvann Från en hemlig strand Floden frös och snön föll tung Över vass och vissnad ljung Över isen kom en kung Av ett förlovat land