Var jag går, i skogar, berg och dalar,
Följer mig en vän, jag hör hans röst.
Väl osynlig är han, men han talar,
Talar stundom varning, stundom tröst.
Det är Herden god. Väl var han döder,
Men han lever i all evighet.
Sina får han följer, vårdar, föder
Med osäglig trofasthet,
Sina får han följer, vårdar, föder
Med osäglig trofasthet,
Allt vad vi till evig tid behöva,
Allt för evigt ha vi i vår vän.
Allt som här vårt hjärta kan bedröva,
Känner han och hjälper det igen.
Väl försvinner ofta vännen kära,
Men han sade själv: En liten tid,
Sen en tid igen, och jag är nära,
Då blir åter fröjd och frid.
Sen en tid igen, och jag är nära,
Då blir åter fröjd och frid.
När på Tomas segerfursten tänker,
Där han full av sorg och otro går,
Skyndar han och nåden honom skänker
Att få se och röra vid hans sår.
Tomas, rörd av Jesu hulda hjärta,
När han skåda får hans marterskrud,
Ropar i sin glädje och sin smärta:
O min Herre och min Gud!
Ropar i sin glädje och sin smärta:
O min Herre och min Gud!
Skänk ock mig, o Jesus, denna lycka,
Som fördriver otrons mörka kval.
Korsets bild i hjärtat värdes trycka
Till besegling av mitt nådeval.
Hulde herde, tänk därpå att fåren,
Samlade vid evangelii ljud,
Känna blott av rösten och av såren
Dig, sin Herre och sin Gud!
Känna blott av rösten och av såren
Dig, sin Herre och sin Gud!
Följ mig, huldaste, uppstungna hjärta,
På den väg jag genom öknen går.
Låt mig tro, i glädje och i smärta,
Finna vila städs vid dina sår.
Låt mig somna i ditt hulda sköte,
Låt mig uppstå, klädd uti din skrud,
Frälst och salig ropa vid ditt möte:
O min Herre och min Gud!
Frälst och salig ropa vid ditt möte:
O min Herre och min Gud!