Söner av ett folk, som blött
På Narvas hed, på Polens sand, på Leipzigs slätter, Lützens kullar,
än har Finlands kraft ej dött,
än kan med oväns blod ett fält här färgas rött.
Bort, bort, vila, rast och fred!
En storm är lös, det ljungar eld och fältkanonens åska rullar;
Framåt, framåt led vid led! På tappre män se tappre fäders andar ned.
Ädlaste mål Oss lyser på vår bana; Skarpt är vårt stål Och blöda är vår vana.
Alla, alla käckt framåt! Här är vår sekelgamla frihets sköna stråt.
Lys högt, du segersälla fana, sliten av strider sen en grånad forntids dar,
Fram, fram, vårt ädla, härjade standar! Än finns en flik med Finlands gamla färger kvar.
Aldrig skall vår fosterjord av våldets makt ur oförblödda bataljoners armar ryckas,
Aldrig ljuda skall det ord, att Finlands folk förrått sin fria bygd i nord.
Falla kan den tappre blott, ej rygga för en faras hot, ej svika, böjas och förtryckas.
Falla, sköna krigarlott, bliv vår, sen för en seger än vi kämpa fått.
Vapen i hand och käckt vår ovän nära! Dö för vårt land är leva för vår ära.
Rastlöst fram från strid till strid, ty nu är stunden vår och nu är skördens tid!
Glesnare leder vittne bära härligt om mod och bragder, om vårt lands försvar.
Fram, fram, vårt ädla, trotsiga standar! Omkring dig än din trogna finska vakt du har.