Det var 1952
När gentlemännen fortfarande fanns
Jag vaknade på Amiralen
Och morgonsolen brann
Det kan varit sommarens första dag
Danmarks vackra huvudstad
Så såklart att jag ville stanna
Men i väskan låg biljetten hem
Jag hade lovat både mor och far
Att komma hem med alla pengarna kvar
Jag hade sett i deras ögon
Det kommer aldrig bli något av dig
♪
Promenaden till stationen var kort
Men min första i ett annat land
Jag tänkte att jag glömmer det aldrig
Och så blev det ju med facit i hand
Djupa andetag
En dag ska jag komma tillbaks
Med eget liv och egna pengar
Om det inte är att fråga efter för mycket
En dotter eller en son
Och vagnen rullade ut
Jag såg inte åt hennes håll
Jag frågade inte om namn
Jag sträckte inte fram någon hand
För så gjorde man inte då
Och det enda jag tänkte på
Ska hon gå av snart?
Då får jag aldrig se henne igen
Men i Göteborg satt hon kvar än
Det var min slutdestination
Jag tror jag såg min far på station
♪
Allt kom och hänga på mig
Familjens ansvarig för affären
Komma hem med nya dokumenten
Vi skulle bli någonting här i världen
När fick jag sist så många timmar
Ensam med mina tankar?
Och varför snurrade de bara runt henne?
Plötsligt var det allvar
Och dags för ett beslut
Den värsta av mina dagar
Tåget rullade mot Oslo
Och jag satt fortfarande kvar
♪
Ingen av oss sa ett ord
Eller rörde sig från vår plats
Det enda jag visste om min framtid
Var att den är nu timme efter timme
Lugnet kom ombord
Jag tror jag somnade in där bredvid
När jag vaknade upp så var vi framme
Hon stod redan upp, på väg
Mot alla regler, vett, etikett
Nyss vaknad upp från min dröm
La jag min hand på hennes och sa
Anders Olof heter jag
Hon såg på mig en första gång
Och hennes ögon, min Gud, så log hon
Och sa, tack för dina fina ord
Och för ditt sällskap här ombord
Var det i Göteborg som du sa
Där skulle jag också gått av