När mitt mörker är som djupast Och min nöd som allra störst, Och dom tårar som jag fäller Skulle kunna släcka varje törst. Kan jag höra nåt inom mig En svag och bräcklig röst Som vill mildra min förtvivlan Och försöker ge mig tröst. Jag är sällan den som ångrar nåt Eller räknar mina fel. Men nu ser jag tydligt mönstret Som jag måste bryta ner, Och i maktlöshetens vrede, I min ångest och min skam, Och i aspens löv som skälver, Där anar jag Din hand Det förflutnas svarta rötter Och begärets röda ros Har förkvävt mitt hjärtats glädje, Min tillit och min tro. Solen hamrar skoningslöst På mig där jag står Och bränner bort det gamla Och läker mina sår. Jag ser in igenom portarna Till frestelsernas eld, Rök och lågor kråmar sig Som om det var jag själv. Och i min sökan efter kunskap Och i allt jag tror är sant I minsta sten och grässtrå, Där anar jag Din hand. Jag har gått från brist till överflöd Genom galna nätters rus, Genom somrars heta drömmar, Genom vintrars frusna ljus. Jag har dansat under stjärnorna I förbittrad ensamhet över grusande förhoppningar Och i tomma själars sken. Jag hör dom tunga stegen Som ett dån från fjärran hav. Ibland så finns nån annan där, Ibland finns bara jag. Och i varje mänskas vacklan Mellan kaos och balans, Som i liljorna på marken, Där anar jag Din hand. Och i varje mänskas vacklan Mellan kaos och balans, Som i liljorna på marken, Där anar jag Din hand.