Vi satt i skuggan av det berg min älskade o jag,
I vars sprängda gångar människor lekt och dött.
Och gruvan sjöngu för oss med sitt svarta vida gap,
Sjöng om slutet som vi ännu inte mött.
Det visslar, det sjunger, det skär o det drar,
När jag tänker tillbaka på svunna kärleksdar.
Och det finns ingen räddning, i denna värld för mig.
När mina tankar vandrar åter till dig.
Du frågade var jag hållit hus all tid denna långa natt,
Men jag kunde inte ge dig några svar.
Och du slet ringen från din hand jag såg den aldrig mer,
Sen du kastat den i bergets svarta grav.
Det visslar, det sjunger, det skär o det drar,
När jag tänker tillbaka på svunna kärleksdar.
Och det finns ingen räddning, i denna värld för mig.
När mina tankar vandrar åter till dig.
Och tåget tar mig söderut långt bort ifrån det land,
Som jag flytt för mina svikna löftens skull.
Där begraver jag min ungdom och allt vad jag har kvar,
är känslan av bitterhet och skuld.
Det visslar, det sjunger, det skär o det drar,
När jag tänker tillbaka på svunna kärleksdar.
Och det finns ingen räddning, i denna värld för mig.
När mina tankar vandrar åter till dig.