Bortom de blå bergen, där finns en liten stad
Gå en kilometer så hittar du ett hav
Där blåsten pinar ut varje uns av vett en vuxen man kan ha
Själv stod jag där i våras med fickan fylld av skrot
Med svart färg i mitt sinne och slipstenskedjad fot
Och lukten i min näsa, den som andra kallar frisk, den bär jag kvar
Det kanske kallas feghet, det kanske kallas mod
Eller vanlig simpel dumhet, jag kände där jag stod
Men tändsticksbenen skulle nog få knalla med mig runt ett bra tag till
Så vattnet fick den äran att svälja all min skrot
Det plaska till runt stenen när ytan tog emot
Efter två-tre dagar så träffade jag en flicka underbar
Som viskade mig i örat, jag har själv gjort likadant
Nu ska jag säga som det är
Nu har pojken blivit kär
Hon sa att hon kom hit in till stan för längesen
Vart klädd i italienskt men därinne blev hon bränd
Efter fyra år i leran låg hon längs med den nivå där andra går
Då kröp hon ut till havet där stupen är som högst
För att tvätta av sig livet men då hörde hon en röst
Flicka, ta dig samman, du är aldrig sådär ensam som du tror
Veckan efter gick hon nerför vägen där hon bor
Och stötte på en pojke som kunde vart en bror
Han halta vägen fram och hade kedjeformat sår runt höger fot
Så du som nu har lyssnat och tycker du är smart
Lova mig att aldrig dra på mun åt en kamrat
Som har knackat på hos djävulen men sen gått därifrån
Han har rätt att bli förälskad och lalla som ett fån
Jag ska säga som det är
Nu har pojken blivit kär
Ja, låt mig säga som det är
Nu har pojken blivit kär