Stolta stad!
Jag nu glad
Förglömmer ditt prål,
Ditt buller, larm och skrål,
Dina slott och torn.
Movitz, blås i ditt horn!
Böljan slår,
Båten går
Bland jakter och skutor spanjefararn står
Segelstinn,
Går snart in
I Cadix och Dublin.
Nalle, vill du ha nötter? — Gå inte så nära björnarna! — Stilla! Nymfen sjunger och sefiren följer hennes stämma
Klang och skott!
Kungens slott
Mot skyarna höjs
Och ögat ömt fönöjs
I en åldriger dal
Syns en arsenal
På en mur
Syns en kur
Med gluggar och flaggor, mordgevär och lur
Från dess vall
Dån och knall
Från bergen återskall
Vågorna glänsa och glittra, de svalkande ilningarna förnöja. — Kostar det på, Movitz? — Gutår! — Men se vid stranden snett över! Se vad blågula och gröna bilder som timra i skuggan av den upp- och nedvända mörkbruna kölen. Hamrarna knacka så tätt. Märker du åt höger en grekisk tempelbyggnad på en höjd? Och nedanför i vattubrynet, — se vad för en skog av gungande master med fladdrande vimplar. — Solen baddar, klockorna ringa, trummorna dundra, fanorna fläkta, pikarna glimma, klockspelarn drillar och klämtar. — Korken ur buteljen! — Movitz kastar hatten och peruken i böljorna, och dricker hela världens skål. — Klang i hornen! Vila på årorna. Sjung, Susanna!
Vad jag ser!
Ulla ler
Solhatten i hand
Med rosen röda band
Bröstbukett, gröna blan
Nopkinskjol, falbolan
Skön och känd
Snörd och spänd
Hon hoppar ur båten med en kullrig länd
Kära du
Jag rev nu
Mitt förklä mitt itu
Raljeri!
Lät nu bli
Jag skulle bara gå
Till slaktarhuset. — Nå!
Men nu sitter jag här
Det i hjärtat mig skär
Innankort
Vår transport
är framme. sitt stilla, tag min ros ej bort!
Förr, mossiö
Skall jag, mö
I dessa böljor dö