Movitz helt allena
På Tre Liljor satt en gång;
Harpan mellan bena
Glimma bred och lång;
Roligt se hvar sena
Och hvart finger i fullt språng
Öfver harpan skena
Under klang och sång.
Harpan var förgyld och grön,
Prydd med Myrten, Tusenskön,
Med en Cherubim utmålad,
Prålad,
Utaf Hoffbros vackra rön.
Harpans klara läten
Rör til andakt hvar person,
Ifrån herdars säten
Up til Gudars tron;
Verlden blir förgäten,
Hjertat blöder vid hvar ton,
Sjelfva ängla-fjäten
Käns i själn, och hon
Gaf nu Movitz dubbel pragt,
När han söng mot afgrunds magt,
Slog accorder efter noten,
Foten
Hördes intet stampa takt.
I sitt stoft med tårar
Movitz ligger lik; må gjordt!
Hvem des hjerta sårar
I min sång blir spordt.
Kör i Bacchi fårar
Up til Fröjas myrten-port,
När du dig utkorar
Någon Brud så fort;
Drick ej mera än du tål,
Tänk på dina göromål,
På din Chloris, där hon ligger
Pigger,
Visar dig sin blomsterskål.
Movitz ville blänka
Uppå Astrilds vädjo-ban;
Råkte på en Enka
Väl försökt och van;
Lat och full, kan tänka,
Låg där Movitz hela dan,
Honom lyfta, sänka
Måste ske med kran;
När han nu, förstå mig väl,
Skulle eldas i sin själ,
Somna han mot väggen krumpen,
Trumpen,
Som en gammal Bacchi träl.
Bröder, om Er lyster
Til at veta hvem hon var,
Så är hon en syster
Til Bror Bredströms Far;
Eljest blek och tyster,
Säflig uti tal och svar,
Men förträffligt yster
När hon bröllop har.
Saken blef nu slutligt den:
Movitz gaf hon djefvulen;
Därför han vid harpan åter
Gråter,
Spelar psalmen om igen.