Dem levde i frid och välgång Vandrade i harmoni, log at livets glada dagar, Naivt njöt de av den självklara friden Och slöt sina ögon för den kommande änden av all tid Världen på ett stormigt hav End gång Tellus nu Kollaps Uppgivet drar jorden sin sista flämtning När vattenmannens tidsålder för tiden framåt Solen svälla, ljuset bränna Mannen svedas, marken dör Fisken kokas, djuren flykta Fågeln i höjden sänkas till djupet Huvuden böjas uppgivet, till deformation de tvingar sin nacke Minnen om ben som bär, lika svag som solens återgäng Kylan kom, mörkret kom Ett bländverk äntrar, ljusets gestalt med ihålig segerkrans Mannen sig resas, hoppet återkom Den falske frälsaren dem underting bjuda Mot kadavret gamarna samlas För Kristi ljus de ryggade Kriget kom och blodhavet steg Änden kom och eldhavet än mer brinna