Jag föll som en fura mot ett betonggolv Jag kände mig så lurad av tidens vågor Jag målade en tavla utav romantik Inte en färg var den andra lik Jag hoppade och blundade Jag ägde inga svar Jag bröt upp alla låsen Nu finns inga skatter kvar Jag for som ett eko i en kökssal Och blickar sökte sånt som fick mig knäsvag Jag rusade mot allt som bad mig komma dit och jag Lät mig gå i drivorna av slarvigt skrivna blad Jag ringde efter dig Du sa Vad vill du nu igen? Jag blev hög på marken utan någon enda vän Jag kände Minnas hårdoft på min kudde Men hon höll sig härifrån så gott hon kunde Minna är en sån som gäckar tiden med sitt hår Som rör sig över stigarna som bara hon kan gå Hon lägger sina rosor någon annanstans idag Här viner tomma vindar genom oroliga jag