Jag har stått vid Mosebacke, just när gryningen blir dag. Sett solens strålar sträcka sig och väcka Gamla stan. Jag har gått längst Nybro kajen, och sett båtar lägga ut, sett de leta sig långt bort långt bort dit världen nog tar slut. Men när Stockholm somnar in vaknar skuggorna till liv, just när Stockholm slumrar till då letar tystnaden sig in. Räknar stegen där jag går, försöker dölja alla spår. Och det är tystast då, just då. När Stockholm somnar in. Jag har stått vid Katarina hört hur klockorna tar ton, har hittat bort och hem igen längst bort på Västerbron. För när Stockholm somnar in, vaknar skuggorna till liv, just när Stockholm slumrar till då tar sig ensamheten in. Stänger dörrar, låser ute alla de som fanns förut. Åh det är kallast då, just då, när Stockholm somnar in. Ja när Stockholm somnar in, vaknar skuggorna till liv, just när Stockholm slumrar till då når demonerna hit in, slår sig fram och griper tag om varje litet andetag. Men det är vackrast då, just då. Ja det är vackrast då, just då, när Stockholm somnar in.