Man borde inte sova när natten faller på För tänk då blänker stjärnorna högt uppe i det blå Det är så tyst och stilla, att sova vore illa Jag vandrar mina vägar över slätt och genom skog Och stjärnorna, de följer mig, så sällskap har jag nog Det sägs att de är tusen mil och mer ändå från oss Än brinner de med stadigt sken, än flammar de som bloss Som silver och kristaller nu deras gnistor faller Och en och annan flämtar till när hon har brunnit ut Så faller hon, då blir det som en strimma rök till slut ♪ Man kan väl aldrig drömma så grant och underbart Som själva natten ter sig då stjärnor lyser klart Det är som om det hördes ett silverspel som rördes Man borde inte sova när natten faller på Man borde se på stjärnorna, man borde vara två