Och Jungfrun hon skulle sig åt Ottesången gå
- Tiden görs mig lång
Så gick hon den vägen, åt höga berget låg
- Men jag vet att sorgen är tung
Hon klappade på Bergadör'n med fingrarna små
"Statt upp du höga Bergakung drag låsen ifrå
Och upp steg Bergakungen, drog låsen ifrå
Så har han den bruden i silkessängen blå
Så var hon i berget i åtta runda år
Fick sönerna sju och en dotter så båld
Jungfrun hon gångar sig för Bergakungen stå
"Ack give att jag finge till moder min hemgå
"Och nog kan du hem till din moder få gå
Blott att du ej vill nämna sju barnen de små
Så redo de sig den vägen allt fram
Och Bergakungen stannade och hon gångar fram
Och när som hon kom på sin kära moders gård
Ute för henne huld-moderen står
"Och hvar har du varit så långan en tid
"Nu hafwer du varit uti Rosende lid
"Och inte har jag varit uti Rosende lid
"I Berget har jag varit så långan en tid
"I berget har jag varit i åtta långa år
"Der har jag födt sju söner och en så dotter båld
Bergakungen in genom dörren steg
"Hvi står du här och talar så mycket ondt om mig
"Och inte har jag talat något ondt om dig
"Men väl om det goda du gjort emot mig
Så slog han henne på blekan liljekind
Så blodet det stank på snörelkjorteln fin
Packa dig på dörren och låt det ske fort
Och aldrig skall du komma inför din moders port
"Farväl min kära Far! farväl min hulda Mor
"Farväl min kära syster Farväl min kära Bror
"Farväl du höga himmel! Farväl Du gröna jord!
Nu reser jag till berget, der Bergakungen bor
Så redo de sig öfver den mörka långa skog
Hon bitterligen gret men Bergakungen log
Så gingo de Berget sex gånger omkring
Så öpnades dörren och de stego in
Ung dotteren framsatte den röda gullstol
O hvilen Er här min sorgbebundna Mor
"Och hämten mig in de glasen med mjöd
"Derur vill jag dricka mig sjelfwan till död
Och första dricken hon af mjödglasen drack
- Tiden görs mig lång
Hennes ögon de lycktes och hjertat det brast
- Men jag vet att sorgen är tung