Hon tar på sig koftan Tänder en cigarett Ser sig genom tårar i sin spegel Ser och minns tillbaka På stunderna som fanns Stunder som hon ännu ej kan glömma Hon minns att det fanns någon Som ringde varje dag I månens sken försvann dom sen i drömmar Nu sen hon blev ensam Har hon ingenstans att gå Och minnet av hans röst ekar ännu Hon fumlar bland mascara Bland puder och bland kräm Men hon gråter när hon ser sig som en ros Som vissnar bort Hon går ut i köket Ser om kaffet snart är klart Tänker på de morgnar då han fanns här Tittar sen på stolen Som står tom sen han försvann Det känns hårt ibland när ingen mer vill ha dig Hon vill gärna glömma bort det Men har ingenstans att fly Så hon gråter när hon ser sig som en ros Som vissnar bort