Vi slog oss ner ett stenkast från ett skogsbryn Där Billy kunde spana ut mot havet Ingen kunde riktigt tolka hans uppsyn Men vi förstod ändå att han var glad Vi hade bröd och hemgjort vin som skulle räcka natten lång Vi satt och räknade stjärnfall alla på en gång Och vi sjöng en sång för mörkret, vi sjöng en sång för Gud Och våra pulsar slog i takt, vilket underbart ljud Vi satt och såg hur hav och himmel gungade Vi satt och delade med oss av vår visdom Och Billy hade ordet på sin tunga Det enda ord som fanns var Isabell Vi höll oss tätt tillsammans på vårt gamla slitna fält Någon samlade drivved och gjorde upp en eld Och vi sjöng en sång för mörkret, vi sjöng en sång för Gud Och våra pulsar slog i takt, vilket underbart ljud Vilka vågors brus och suset av röster Blandades med röken från vår brasa Och Billy satt och spanade mot öster Efter morgonljus och Isabelle Plötsligt var det inget kvar av vår stora, fina eld Någon vänlig själ tog fram en flaska muskatell Och vi sjöng en sång för mörkret, vi sjöng en sång för Gud Och våra pulsar slog i takt, vilket underbart ljud Där satt Jane och John och lillla Li från Tofta Och Jonathan, en bonddräng från Skanör Och där satt Sam och Sonja i en och samma kofta Där satt Billy men var var Isabell? Jag och Jenny tog varann i hand, började långsamt gå Klättrade upp för berget, så långt vi kunde gå Och vi sjöng en sång för mörkret, vi sjöng en sång för Gud Och våra pulsar slog i takt, vilket underbart ljud