Du sökte efter något bortom bergen Och kanske har du hittat dit till slut Här nere har visst hösten tappat färgen Och evigheten blivit en minut Du hjälpte mig när orden blev för många Men ändå inte räckte till ett svar När helvete och himmel blev för trånga När tågen hade gått och jag stod kvar Det var nog du som visste hur jag kände Vi lät vår sorg bli någons terapi Och fanns det hopp där bakom världens ände Så lugnades nån annan inte vi Men kanske var det du som var den trygge Du var ju en av dem som nåden frälst För mig var världen ett bedrövligt bygge Som kunde börja rasa när som helst ♪ Du stod på marmor när jag stod på lera Du var en klippa medan jag var sand Du var briljant jag ville mest briljera Men var ett irrbloss när du var en brand Nu är du framme jag står kvar i hissen Och som du vet så går den upp och ner Nu börjar rosen att bli ganska vissen Och någon näring får den inte mer ♪ Du har väl träffat dina ängladamer Jag slåss med djävlarna precis som förr Jag kör repris på mina sämsta dramer Och tigger smulor vid den rikes dörr Du tog en bakväg ut jag är förvånad Du smet iväg och resten blev en sång Jag bidar tiden den är ändå lånad Och letar skylten till en nödutgång