Där satt hon i månskenet blek och ensam
I gränden bland lera och sten
I slitna kläder och med håret på ända
Och trasiga, blåfrusna ben
Hennes ögon stirrade rakt genom mörkret
Mot muren mitt emot
Hon viskade stilla med trasiga läppar
"Å gud, vad har jag gjort..."
-Välkommen hit, min unge man
Ni har väl inte gått fel?
För ni ler så förnöjt fast ni står där i sörjan
Men ni har kanske druckit en del?
Jag ser på ert ansikte och era kläder
Att ni inte alls hör hit
Era kläder är nya, era skor är så fina
Och er hy den är vacker och vit
-Varför sitter du här på marken och fryser?
Sa jag och jag vinglade till
Jag ser ju att du både darrar och fryser
Är det verkligen detta du vill?
Du, jag känner ett ställe dit vi kan gå
Jag är lika ensam som du
Fast jag har pengar och du bara rynkor
Så är vi ju tillsammans just nu
-Nej nej, där tar du fel min unge vän
Jag är inte ensam, bara kall
Det finns många som har lika lite som jag
Och en del, dom har ingenting alls
Nej, jag sitter på marken för att benen är trötta
Jag skälver mest av gråt
Men sorgen jag känner och värken i kroppen
Kan dina pengar inte göra nåt
Så jag satte mig ner på marken bredvid
Och hon var vacker och vän som ett troll
Och T-banan stängde, vi hörde sista tåget
Ta av och försvinna på håll
Jag somnade under den stjärnklara himlen
När jag vaknade hade hon gått
Men i handen höll jag en liten bit papper
Med kvinnans adress som jag fått
Så nu är jag tillbaka där jag hör hemma
Mina åtta kubikmeters rum
Nu är det bara väggen som möter min stämma
Fast betongen, den är döv och stum
Idag tog den frihet jag stal mig slut
Efter tio dar i snön
Fyra par hundar och nio pistoler
Dom kom när jag sprang över sjön
Men nu lämnar jag dig, du min fattiga kvinna
Du som är min enda tro
Fast jag knappast vet vem du är eller liknar
Så känner nån till mina ord
Det är svårt att nå dig när jag är ute
Det är svårt att hinna fram
Och om du inte längre vill ha mina plågor
Ge då mitt brev till nån ann'
Om du inte längre vill ha mina plågor
Ge då mitt brev till nån ann'