Halvvaken ruvar Sommarnatten stilla på drömmar, Dem ingen vet Tjärnarnas Blanka vatten splega En skymningshimmels bleka oändlighet stjärnorna vitare bli Fjärran, fjärran nattskärran sjunger Ensam sin tonlösa, tröstlösa vagmelodi Aldrig djärvt hon mot höjden Svingar, svävar lågt för sin låghets Skull duniga skymningsvingar tyckas Bundna vid jorden, tyngda Av stoft och mull ve den, vars Vingepar ej kan sig höja, blott dröja övermaktigt draget mot dyn, Vars färger det har Men den vitaste vita bland svanor, Som I morgonens ljusrymd Far sina kungliga banor, Hyste aldrig en längtan sådan Som skärran har lngen kan längta Så mot det fjärran, som skärran mot Det evigt vinkande, evigt vikande blå